Alldeles nyligen förlorade jag en nära vän i cancer. Sorgen är stor och tung att bära, och samtidigt fylls jag av en djup tacksamhet över allt hon lärt mig under sin sista tid.
I stödet till cancerpatienter, vid sidan av medicinsk behandling, läggs stor vikt vid att leva i acceptans. Inte som att ge upp, utan som ett sätt att minska det onödiga lidande som uppstår när vi kämpar emot det vi inte kan förändra.
Min vän beskrev hur den här påminnelsen hjälpte henne att leva mer i nuet under den tid hon hade kvar. Utan acceptans riskerar man att missa livet som faktiskt pågår, även när tiden är kort, och att fastna i oro, frustration och inre kamp.
Inom min egen mindfulnesspraktik övar jag också på acceptans. Men då handlar det oftast om vardagens små störningar och besvikelser. I jämförelse känns min övning liten och fjuttig, men jag inser att varje gång jag accepterar det lilla, så tränar jag också för att klara det stora.
Mitt i sorgen finns en tacksamhet över den djupare insikten att acceptans inte bara är en mindfulnessövning, utan en livskompetens vi alla behöver. En förmåga som kan skänka frid mitt i stormen och låta oss leva mer fullt, här och nu.
Mitt i sorgen ser jag det tydligt: acceptans är inte att ge upp, utan att leva mer. ♥️